imabirdnow

Detta blir ett sånt där pinsamt inlägg då jag blottar ca 70% av mina känslor medan resterande består av 20% bullshit och 10% är inte sant.
Jag hänger inte med. Jag går i en tjock klibbig, dimma av ingentinget. Kan inte ens uttrycka mig ordentligt. Tycker inte synd om mig själv, och ingen annan gör det heller. För jag finns snart inte, mentalt. Börjar fundera på om det verkligen är sant det jag ser. Tror inte jag är sann för någon annan.
Egentligen så önskar jag bara att mitt liv var som ida marias - queen of the world