Never imagine

Skoltrött är det minsta man kan säga att jag är. Susanne pratade i fredags om hur länge vi gått i skolan och hur lite det är kvar. Tidslinjen hon ritade upp gav mig en mindre hjärtattack. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller krypa ihop i fosterställning. Ett halvt år kvar av totalt 12 år i skolan. Mår lite illa.
Just nu känner jag bara att jag behöver någonting, någonting mer. Någonting mer än känslor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0