in plaster
I shall never get out of this! There are two of me now:
This new absolutely white person and the old yellow one,
And the white person is certainly the superior one.
She doesn't need food, she is one of the real saints.
At the beginning I hated her, she had no personality --
She lay in bed with me like a dead body
And I was scared, because she was shaped just the way I was
Only much whiter and unbreakable and with no complaints.
I couldn't sleep for a week, she was so cold.
I blamed her for everything, but she didn't answer.
I couldn't understand her stupid behavior!
When I hit her she held still, like a true pacifist.
Then I realized what she wanted was for me to love her:
She began to warm up, and I saw her advantages.
Without me, she wouldn't exist, so of course she was grateful.
I gave her a soul, I bloomed out of her as a rose
Blooms out of a vase of not very valuable porcelain,
And it was I who attracted everybody's attention,
Not her whiteness and beauty, as I had at first supposed.
I patronized her a little, and she lapped it up --
You could tell almost at once she had a slave mentality.
I didn't mind her waiting on me, and she adored it.
In the morning she woke me early, reflecting the sun
From her amazingly white torso, and I couldn't help but notice
Her tidiness and her calmness and her patience:
She humored my weakness like the best of nurses,
Holding my bones in place so they would mend properly.
In time our relationship grew more intense.
She stopped fitting me so closely and seemed offish.
I felt her criticizing me in spite of herself,
As if my habits offended her in some way.
She let in the drafts and became more and more absent-minded.
And my skin itched and flaked away in soft pieces
Simply because she looked after me so badly.
Then I saw what the trouble was: she thought she was immortal.
She wanted to leave me, she thought she was superior,
And I'd been keeping her in the dark, and she was resentful --
Wasting her days waiting on a half-corpse!
And secretly she began to hope I'd die.
Then she could cover my mouth and eyes, cover me entirely,
And wear my painted face the way a mummy-case
Wears the face of a pharaoh, though it's made of mud and water.
I wasn't in any position to get rid of her.
She'd supported me for so long I was quite limp --
I had forgotten how to walk or sit,
So I was careful not to upset her in any way
Or brag ahead of time how I'd avenge myself.
Living with her was like living with my own coffin:
Yet I still depended on her, though I did it regretfully.
I used to think we might make a go of it together --
After all, it was a kind of marriage, being so close.
Now I see it must be one or the other of us.
She may be a saint, and I may be ugly and hairy,
But she'll soon find out that that doesn't matter a bit.
I'm collecting my strength; one day I shall manage without her,
And she'll perish with emptiness then, and begin to miss me.
still, the only - - one
hata mig inte
den har älskat mig hela mitt liv
du är en del i mitt livsspel
du är fascinerad av mitt ingenting
jag är alltid överallt
du är stillastående
jag behöver att du är överallt
så jag kan ta dig med mig
-
!!!!!!!!!
(en redogörelse för den påverkan skolan har på min psykiska hälsa)
Varför jag förtränger mina drömmar:
Inatt drömde jag en av mina sjuka drömmar. (förstår inte hur jag kunde drömma så när jag hade raka motsatsen till allt det morbida och fula i mitt liv som sovsällskap) Jag var på en fest, en hemmafest. Folk dansade och var fulla. Jag satt ensam på en äcklig soffa och ville bara hem. Efter ett tag kom det fram en ansiktslös kille till mig och började prata med mig. Efter det är det svart, kommer inte ihåg, tror jag drömde att jag svimmade i drömmen och gjorde det verkligen. Sedan vaknade jag upp, i drömmen. Jag blev buren av den här killen genom en korridor. Där börjar allt det konstiga. Korridoren hade ett mörktrött sken, tänk skräckfilmskorridor. Jag var halvt vid medvetande när han tillsist stannade framför en av alla dörrar i korridören. Han sparkade upp dörren och en fruktansvärt ljust sken slog mig. Han klev in i rummet och då kunde jag se att det var som en operationssal. Jag blev lagd på golvet och en läkare stod över mig och höll i en spruta. Han tog tar i mitt pekfinger och stack in nålen genom nagelbandet upp i fingret. (känns fortfarande obehagligt i fingret nu) Då blev jag vid medvetande och började kämpa för att ta mig därifrån. Men sprutan gjorde mig snurrig och en aning utvecklingsstörd. Jag lyckades ta mig därifrån och sprang genom korridoren som nu var full av hjärndöda och andra utvecklingsstörda. Jag försökte prata med dem men kunde bara få ut mig otydliga läten, liksom dem. Jag sprang vidare och hittade utgången. Utanför var det ljust och varmt och jag upptäckte att jag var i Florens. Genom en park sprang jag och skrev efter hjälp. Men eftersom ingen kunde förstå vad jag sa så började människor slå på mig. Sen vaknade jag.
Vet inte riktigt vad det där var.
road to joy
..
Denna natt var en av de få nätter då jag kommer ihåg vad jag drömt.
Jag, Sofie och Ellinor skulle till Nu!. Vi hade fruktansvärt löjliga kläder på oss, kommer inte ihåg hur de såg ut men att jag tyckte att de var fula minns jag. Medan vi stod och köade där utanför hittade Ellinor en vakt som hon tyckte var trevlig. Plötsligt kom vi på att vi skulle till Dovas. Vi tryckte på en knapp på våra små ryggsäckar a la 90-tal och en motor startades. Tänk jetpack. Vi lyfte och flög de löjliga två meter till Dovas och Ellinor svängde vakten fram och tillbaka som hon höll i armarna. Sedan kommer jag inte ihåg mer...
En preview kanske?
.
true strory
13:07
12:50
Min kropp strejkar idag. Huvudet jobbade i 120 km/h och ögonen stirrade ut i mörkret som i panik. Men kroppen rörde sig inte en milimeter. En rehabiliteringsdag skulle jag vilja kalla det.
?
Never imagine
Just nu känner jag bara att jag behöver någonting, någonting mer. Någonting mer än känslor.
-
i try to build things up
i build things up
and i tear them down
oh i'm escaping
i'm escaping this big blue day
and now i'm trying
tryin to look out into the horizon
oh i got no motivation
oh i need some inspiration
try and get some motivation
to help me
help me get through this day
and then the winter comes
i'm hardly seeing any sun
hibernation's taking me
into a distant sleep
Liberate
yää
Sick
I den andra är jag enorm och ser ner i en oval krater, eller som ett stadium, där det finns miljontals människor (som är i vanlig storlek). Det är ljust i kratern och utanför är det natt. Längst ut i ena änden sitter en stor propeller. Och på något sätt så sitter den här propellern ihopkopplad med min bröstkorg. Den sitter där som istället för revben. Man kan se hjärtat under propellern och från mitt hjärta flyter det ut någon slags vätska på männoiskorna i kratern.
Kanske går igenom en 18-års kris
...
äcklas
se på
hur saker runt omkring mig
rör sig med ljusets hastighet
eller alldeles för långsamt
för min hjärna
det är
uppenbart
jag ska
försvinna
långt härifrån
så att du aldrig mer
kan se igenom
åtminstonde tro att du kan
jag tänker äcklas
men handen skriver älskas
för det är det jag ville att du skulle tro
på ytan såg du bara det du vill se
jag kan bara
försvinna
så långt bort jag kan
där kanske
jag kan hitta den del av mig
som inte äcklas
och som inte älskas
salt
like stones love,
painlessly,
perhaps one day we’ll speak
like stones speak,
soundlessly.
and then we’ll know true peace
-and one we don’t desire-
for on that day we’ll dance
like stones dance:
not at all.