in plaster

I shall never get out of this! There are two of me now:
This new absolutely white person and the old yellow one,
And the white person is certainly the superior one.
She doesn't need food, she is one of the real saints.
At the beginning I hated her, she had no personality --
She lay in bed with me like a dead body
And I was scared, because she was shaped just the way I was

Only much whiter and unbreakable and with no complaints.
I couldn't sleep for a week, she was so cold.
I blamed her for everything, but she didn't answer.
I couldn't understand her stupid behavior!
When I hit her she held still, like a true pacifist.
Then I realized what she wanted was for me to love her:
She began to warm up, and I saw her advantages.

Without me, she wouldn't exist, so of course she was grateful.
I gave her a soul, I bloomed out of her as a rose
Blooms out of a vase of not very valuable porcelain,
And it was I who attracted everybody's attention,
Not her whiteness and beauty, as I had at first supposed.
I patronized her a little, and she lapped it up --
You could tell almost at once she had a slave mentality.

I didn't mind her waiting on me, and she adored it.
In the morning she woke me early, reflecting the sun
From her amazingly white torso, and I couldn't help but notice
Her tidiness and her calmness and her patience:
She humored my weakness like the best of nurses,
Holding my bones in place so they would mend properly.
In time our relationship grew more intense.

She stopped fitting me so closely and seemed offish.
I felt her criticizing me in spite of herself,
As if my habits offended her in some way.
She let in the drafts and became more and more absent-minded.
And my skin itched and flaked away in soft pieces
Simply because she looked after me so badly.
Then I saw what the trouble was: she thought she was immortal.

She wanted to leave me, she thought she was superior,
And I'd been keeping her in the dark, and she was resentful --
Wasting her days waiting on a half-corpse!
And secretly she began to hope I'd die.
Then she could cover my mouth and eyes, cover me entirely,
And wear my painted face the way a mummy-case
Wears the face of a pharaoh, though it's made of mud and water.

I wasn't in any position to get rid of her.
She'd supported me for so long I was quite limp --
I had forgotten how to walk or sit,
So I was careful not to upset her in any way
Or brag ahead of time how I'd avenge myself.
Living with her was like living with my own coffin:
Yet I still depended on her, though I did it regretfully.

I used to think we might make a go of it together --
After all, it was a kind of marriage, being so close.
Now I see it must be one or the other of us.
She may be a saint, and I may be ugly and hairy,
But she'll soon find out that that doesn't matter a bit.
I'm collecting my strength; one day I shall manage without her,
And she'll perish with emptiness then, and begin to miss me.


still, the only - - one

du talar till mig som om jag vore det fragilaste i multiversum. det är jag inte. det är inte jag. jag är det värsta du sett. du ser igenom det purpurröda och jag blir rädd. svärtan är min vän och ni kommer aldrig att komma överrens. jag väljer aldrig det svarta. den väljer alltid mig. och jag dess missbruk. jag kommer alltid att välja någon annan före dig, du är för tätt intill. mina konversationer med svärtan eskalerar och du hinner inte med. vi är vänner - vi väljer varandra, du är oförklalig.

hata mig inte
den har älskat mig hela mitt liv
du är en del i mitt livsspel
du är fascinerad av mitt ingenting

jag är alltid överallt
du är stillastående
jag behöver att du är överallt
så jag kan ta dig med mig

-

Nej, jag tror att den mörkaste av skogar fortfarande väntar - en skog där trädens stammar är tjocka och doften ljuv och det förflutna pågår. Ständigt pågår. Minns du hur du följde efter honom den dagen? Hur du följde efter honom genom det märkliga oktoberovädret och in i skogen?

!!!!!!!!!

jag vill ha vind och mörka moln. regn och snö på samma gång. åska och bilxtar. översvämmningar och tornados. jordskred, tsunamis och solförmörkelse. jag vill att världen ska öppna sig och sluka allt vad den innehåller. att mörkret ska ta tillbaka allt det den en gång har gett ifrån sig. en kaskad av svart som reser sig över planten, lägger sig som tung, fuktig jord över den, för att sedan dra sig tillbaka. den ska ta med sig allt. kvar ska ingentinget vara. då kan jag lämna allt bakom mig. då kan jag bygga upp ett liv. då kan jag leva.


(en redogörelse för den påverkan skolan har på min psykiska hälsa)

Varför jag förtränger mina drömmar:

Är en aning morbid när jag ser på mig själv.
Inatt drömde jag en av mina sjuka drömmar. (förstår inte hur jag kunde drömma så när jag hade raka motsatsen till allt det morbida och fula i mitt liv som sovsällskap) Jag var på en fest, en hemmafest. Folk dansade och var fulla. Jag satt ensam på en äcklig soffa och ville bara hem. Efter ett tag kom det fram en ansiktslös kille till mig och började prata med mig. Efter det är det svart, kommer inte ihåg, tror jag drömde att jag svimmade i drömmen och gjorde det verkligen. Sedan vaknade jag upp, i drömmen. Jag blev buren av den här killen genom en korridor. Där börjar allt det konstiga. Korridoren hade ett mörktrött sken, tänk skräckfilmskorridor. Jag var halvt vid medvetande när han tillsist stannade framför en av alla dörrar i korridören. Han sparkade upp dörren och en fruktansvärt ljust sken slog mig. Han klev in i rummet och då kunde jag se att det var som en operationssal. Jag blev lagd på golvet och en läkare stod över mig och höll i en spruta. Han tog tar i mitt pekfinger och stack in nålen genom nagelbandet upp i fingret. (känns fortfarande obehagligt i fingret nu) Då blev jag vid medvetande och började kämpa för att ta mig därifrån. Men sprutan gjorde mig snurrig och en aning utvecklingsstörd. Jag lyckades ta mig därifrån och sprang genom korridoren som nu var full av hjärndöda och andra utvecklingsstörda. Jag försökte prata med dem men kunde bara få ut mig otydliga läten, liksom dem. Jag sprang vidare och hittade utgången. Utanför var det ljust och varmt och jag upptäckte att jag var i Florens. Genom en park sprang jag och skrev efter hjälp. Men eftersom ingen kunde förstå vad jag sa så började människor slå på mig. Sen vaknade jag.
Vet inte riktigt vad det där var.

road to joy

The picture is far too big to look at kid. Your eyes won't open wide enough and you are constantly surrounded by that swirling stream of what is and what was. Well, we've all made our predictions but the truth still isn't out. So if you want to see the future, go stare into a cloud. And keep trying to find your way out of that maze of memories. It all sort of looks familiar, until you get up close and then it's different, clearly. But each time you turn a corner, you're right back where you were and your only hope is that forgetting might make a door appear.

..

Denna natt var en av de få nätter då jag kommer ihåg vad jag drömt.
Jag, Sofie och Ellinor skulle till Nu!. Vi hade fruktansvärt löjliga kläder på oss, kommer inte ihåg hur de såg ut men att jag tyckte att de var fula minns jag. Medan vi stod och köade där utanför hittade Ellinor en vakt som hon tyckte var trevlig. Plötsligt kom vi på att vi skulle till Dovas. Vi tryckte på en knapp på våra små ryggsäckar a la 90-tal och en motor startades. Tänk jetpack. Vi lyfte och flög de löjliga två meter till Dovas och Ellinor svängde vakten fram och tillbaka som hon höll i armarna. Sedan kommer jag inte ihåg mer...
En preview kanske?


.











true strory


13:07

Jag önskar att jag någongång får ett handskrivet brev. Det skulle vara fint.

12:50

Min kropp strejkar idag. Huvudet jobbade i 120 km/h och ögonen stirrade ut i mörkret som i panik. Men kroppen rörde sig inte en milimeter. En rehabiliteringsdag skulle jag vilja kalla det.


?

Du är väl ganska söt då.

Never imagine

Skoltrött är det minsta man kan säga att jag är. Susanne pratade i fredags om hur länge vi gått i skolan och hur lite det är kvar. Tidslinjen hon ritade upp gav mig en mindre hjärtattack. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller krypa ihop i fosterställning. Ett halvt år kvar av totalt 12 år i skolan. Mår lite illa.
Just nu känner jag bara att jag behöver någonting, någonting mer. Någonting mer än känslor.

-

oh self destruction it is keeping me from functioning
i try to build things up
i build things up
and i tear them down
oh i'm escaping
i'm escaping this big blue day
and now i'm trying
tryin to look out into the horizon
oh i got no motivation
oh i need some inspiration
try and get some motivation
to help me
help me get through this day
and then the winter comes
i'm hardly seeing any sun
hibernation's taking me
into a distant sleep

Liberate


yää

Jag tjatar, jag vet. Men nu är det helt säkert! De som ser mig efter klockan 16 på torsdag får se något nytt.

Sick

De senaste dagarna har jag haft helt sjuka drömmar precis innan jag somnat. Jag kommer i vanliga fall aldrig ihåg mina drömmar så de två senaste nätterna har jag lyckats skriva ner dem i sömnen, kind of. Jag kommer tydligen bara ihåg dem som bilder. I den första ser jag tre män som står vid ett barbord och ser ut att viska om något. Alla har ryggarna mot mig och mitt emot dem står någon undangömd. Plötsligt reser sig den "personen" och lägger en svart dimma över hela rummet och allt blir svart, men jag kan ändå se hans/hennes ögon.
I den andra är jag enorm och ser ner i en oval krater, eller som ett stadium, där det finns miljontals människor (som är i vanlig storlek). Det är ljust i kratern och utanför är det natt. Längst ut i ena änden sitter en stor propeller. Och på något sätt så sitter den här propellern ihopkopplad med min bröstkorg. Den sitter där som istället för revben. Man kan se hjärtat under propellern och från mitt hjärta flyter det ut någon slags vätska på männoiskorna i kratern.
Kanske går igenom en 18-års kris

...

jag kan bara
äcklas
se på
hur saker runt omkring mig
rör sig med ljusets hastighet
eller alldeles för långsamt
för min hjärna

det är
uppenbart

jag ska
försvinna
långt härifrån
så att du aldrig mer
kan se igenom
åtminstonde tro att du kan

jag tänker äcklas
men handen skriver älskas
för det är det jag ville att du skulle tro

på ytan såg du bara det du vill se

jag kan bara
försvinna
så långt bort jag kan

där kanske
jag kan hitta den del av mig
som inte äcklas
och som inte älskas

salt

perhaps one day we’ll love
like stones love,
painlessly,
perhaps one day we’ll speak
like stones speak,
soundlessly.
and then we’ll know true peace
-and one we don’t desire-
for on that day we’ll dance
like stones dance:
not at all.

-

I believe that happiness is a concept that humanity needs to always have something to aim for. Happiness does not really exist. Sure, you can feel happiness for the moment and think that there can be no better than this. But that feeling is never constant. It fades after a while, one begins to look for new ways to be happy. You can not be completely happy . There is a need for this kind of thinking for humans survival and to feel that there is a purpose in life

Tidigare inlägg
RSS 2.0